Utseende
Myskoxen påminner utseendemässigt om håriga kor, visenter och bufflar men de är närmre släkt med antiloper, får och getter. Myskoxar tillhör gruppen slidhornsdjur. Till skillnad från hjortdjuren så tappar slidhornsdjuren inte hornen varje år utan de har dem kvar hela livet. Både honan och hanen har horn, men hanens horn är något kraftigare. Kroppsbyggnaden är mycket bastant. En myskoxe blir upp till 165 cm hög och kan väga 400 kg. Honorna är lättare än hanarna. Under myskoxen långa bruna päls finns en mycket varm underull. Myskoxarna tål mycket sträng kyla (ner till -50°C) och hårda vindar tack vare den långa övre pälsen och täta ullen. Pälshåren (stickelhåren) kan bli 70 cm långa på buksidan och hänger ner på halva benen som en tät gardin. Dessa hår fälls inte. I maj – juni fäller däremot myskoxen sin täta matta av bottenull (qiviut på eskimåspråk).

Levnadssätt
Myskoxen lever i grupper, men under sommaren går hanarna ofta för sig själva och unga hanar kan utvandra långa sträckor i jakt på en egen hjord.  Parningen sker i juli-augusti. På våren föds en kalv, även om tvillingar förekommer. Kalven diar i 1-1,5 år och blir könsmogna vid 3-4 års ålder. Tjuren är fullvuxen vid 5 års ålder. Tjurarna (handjuren) använder sina horn för att slåss om honorna. Under parningstid visar hanarna först upp sina horn för varandra och för att sedan utröna vem som är starkast tar de rejäl sats och störtar emot varandra för att kollidera med hornen, om och om igen, tills den ena ger upp. Hornen används också för att försvara flocken mot faror. Myskoxen har få naturliga fiender men björnar, vargar och människor utgör ett hot. Om de känner sig hotade ställer sig de vuxna djuren med hornen mot faran och har kalvar bakom sig eller i mitten av en ring som ibland bildas.

Föda
På vintern lever myskoxarna på karga, snöfattiga områden ovanför trädgränsen för att slippa pulsa i snön. De äter mest lavar, bärris, gräs och starr som de skrapar fram under snön, eller som de hittar på snöfria markfläckar. Myskoxarna går på sparlåga hela vintern och lever mycket av hullet som de byggt upp under sommaren. På sommaren söker de sig ner till fjällbjörkskogarna eller de fjällnära skogarna och äter vide, björk, kvanne, torta m. fl. örter.

Myskoxen i Sverige
Myskoxarna dog ut i Europa och Skandinavien för flera tusen år sedan. I modern tid har man flera gånger försökt återinplantera myskoxar i Skandinavien. År 1900 gjordes ett misslyckat försök med sex kalvar från Grönland. Två placerades i ett hägn utanför Boden och fyra vid Medstugan i Jämtland, men alla dog inom kort. I Norge gjordes en första utplantering 1932, men alla dessa djur var borta vid andra världskrigets slut. Nya utplanteringar i Norge gjordes sedan vid Dovrefjäll från 1947 och några år framåt. Dessa gick bättre och stammen ökade till drygt 40 djur på 1970-talet. Sommaren 1971 vandrade fem av dessa myskoxar över gränsen till Sverige (Härjedalen). 1973 föddes de första kalvarna i denna grupp och 1978 uppgick stammen till 16 djur. Efter det har stammen minskat igen och trots utsättningar av djur från djurparker under 2000-talet är framtiden för myskoxen i Sverige osäker. Ensamma tjurar vandrar ibland iväg på längre utflykter, men annars är de mycket stationära inom området väster om Tännäs. Vilda myskoxen lever på den arktiska tundran framför allt i Grönland, Kanada och Alaska.