Project Description

Den vitryggiga hackspetten favoritmat är insekter som lever i döda träd. Numera är marker med sådana träd mycket ovanliga och den vitryggiga hackspetten har minskat kraftigt. Från att ha varit spridd över nästan hela landet finns numera bara kvar i några små spillror.

Visste du att…
Områden där mer än 25% av trädvolymen utgörs av gran används inte som häckningsområden av den vitryggiga hackspetten.
Den mest effektiva metoden för att få riktigt bra födosökområden för hackspettar på kort tid består sannolikt av att man bränner skogsmark där mängder av stående träd (helst alla) lämnas kvar.
Enligt ArtDatabanken (som ansvarar för att klassificera arters hotstatus) behöver de täta älg- och rådjursstammarna i delar av Mellansverige skyndsamt reduceras för att det ska bli mer lövträd som gynnar den vitryggiga hackspetten.

Vitryggiga hackspettens hotstatus i norden

Utseende
Den vitryggiga hackspetten är en av våra fyra så kallade brokspettar. Brokspettarna är övervägande svarta och vita i fjäderdräkten och är därför lätta att förväxla. Den vitryggiga hackspetten är den största av dessa arter. Hanen har ett rött fält på sitt huvud, medan honan har svart hjässa. Vingspannet är omkring 40 cm.

Levnadssätt
Den vitryggiga hackspetten häckar i skogsmark som innehåller stor andel döda och döende lövträd. Döda träd är en nyckelfaktor för deras tillgång på mat och boplatser. I februari-mars hävdar den vitryggiga hackspetten revir genom att ”trumma” på träden. Bobyggnaden påbörjas i mars-april och bohålet placeras ofta högt upp i en murken asp, al eller björk. Honan lägger 3-5 ägg som både hon och hanen hjälps åt att ruva. Ruvningstiden är bara 14 dagar lång. Efter ungefär fyra veckor lämnar ungarna boet. På hösten lämnar ungarna sina föräldrars revir. Arten hackar ut ett nytt bohål varje år.

Föda
Ved- och barklevande insekter och deras larver utgör den största delen av födan.  Även under den tid då insektstillgången i övrigt är god, utgjorde vedinsekter 50 % eller mer av födan. Hackspettens huvud är specialkonstruerat för att klara de skakningarna som uppstår när den hackar i träden. Deras huvud består av ett stort antal rörliga ben mellan näbben och hjärnskålen vilket ger en effektiv stötdämpning.

Vitryggig hackspett i Sverige
Under 1800-talet och i början på 1900-talet var den vitryggiga hackspetten dokumenterad som häckfågel i 17 av 24 svenska landskap. Sedan dess har utbredningsområdet minskat med mer än 90 %.
På grund av att arten är starkt specialiserad på lövträdslevande vedinsekter så krävs att den har tillgång till ett stort antal kraftigt insektsangripna lövträd. Skogsmarker med sådana träd har minskat kraftigt i Sverige och därmed har också artens möjligheter att överleva minskat radikalt. I marker där konventionellt skogsbruk bedrivs kan arten inte överleva längre. Risken för utdöende ökar också med det minskade antalet individer eftersom det blir allt svårare att finna partners, samt svårigheten att hitta lämpliga häckningsmiljöer.
Sedan 1995 utför Naturskyddsföreningen utplantering av vitryggig hackspett. Detta har skett med i samarbete med Nordens ark sedan år 2000 och numera även med Järvzoo och Skansen. Detta är ett viktigt arbete, men allra viktigast är dock att betydligt fler områden skyddas och att ett storskaligt restaureringsarbete kommer till stånd. Såväl skydd av aktuella, bra biotoper som en planering av nytillskott genom successioner är då nödvändiga. Redan skyddade områden måste dessutom skötas på rätt sätt. Som ett led i det biotopskapande arbetet har skogsbolaget Bergvik Skog AB utformat ett eget aktionsprogram som innebär att man skapar förutsättningar för 100 nya vitryggiga hackspett-revir från Dalsland till Nedre Dalälven. Också Sveaskog gör riktade insatser för att gynna arten.
I juni 2005 antog naturvårdsverket ett åtgärdsprogram för arten. I denna listas åtgärder så som områdesskydd, skötsel, restaurering, nyskapande av lövskogsmiljöer och död ved, naturvårdsbränningar, avel och utplantering samt riktad information.
Våren 2010 utgjordes den kända svenska populationen av två par och två individer i Värmland, ett par och två individer kring nedre Dalälven, en individ i Medelpad, en individ i Västerbotten och ett par i Norrbotten. Av dessa totalt 14 fåglar härstammar nio från utplanteringar och dessa fåglars vildfödda avkomma.
I Finland, där arten också minskat under lång tid har trenden vänt och år 2009 räknades 89 häckningar. I Norge finns en livskraftig population om cirka 1700 par på Vest- och Sørlandet.

Läs mer om våra djur