Project Description

Fjällräven är starkt förknippad med fjällvärlden och den är väl anpassad till ett liv i kyla. De flesta tänker sig att fjällräven är vit, vilket många är på vintern, men det finns också en variant som är blågrå året om. Fjällräven är i dag starkt hotad.

Visste du att…
De äldsta svenska fjällrävarna med känd ålder blev 7-8 år.
Fjällräven klara kyla väldigt väl. Först vid 40 minusgrader börjar den producera extra inre värme.

Fjällrävens hotstatus i norden

Utseende
Fjällräven förekommer i två färgvarianter, vilket gör den unik bland europeiska däggdjur. Den ena färgvarianten har en vit päls om vintern och en sommarpäls som är gråvit med brungrå inslag på rygg, ben och ansikte. Den andra har en mycket mörkare – närmast blågrå – päls året om. Om föräldrarna har  varsin färg kan båda färgvarianterna förekomma i samma kull. I vårt land är den ”vita” varianten vanligast (90-95 % av våra fjällrävar är vita).
Fjällräven har anpassats till det kärva, arktiska klimatet. Den har en mycket tät, varm vinterpäls som isolerar bättre mot kyla än hos någon annan rovdjursart. Tassarnas undersida är hårbeklädda. Öronen är små och nästan dolda i vinterpälsen. Fjällräven kan uthärda långvarig svält, men kan också snabbt lägga på fettreserver om födan är riklig.
Normalt 1,5-4 kg ibland kan en fjällräv väga upp till 8 kg. Då består ”extra vikten” av ett tjockt fettlager.

Levnadssätt
Fjällrävarna lever i familjer som består av föräldrarna och valparna. Valparna lämnar oftast sina föräldrar innan nästa kull ungar föds, men det händer också att fjolårsvalpar stannar kvar något ytterligare år och deltar i uppfödningen av de yngre syskonen.
Parningen sker i mars-april och valparna föds under sommaren i en lya. Det är mycket stor variation i kullstorleken – från 1-18 stycken! Vissa år med dålig födotillgång sker ingen föryngring alls. Valparna diar honan i cirka en månad.
Fjällrävarna är starkt bundna till lyorna under fortplantningssäsongen, från mitten av mars till början av hösten. Övriga delar av året kan rävarna ibland vandra omkring och till och med hamna långt från fjällvärlden. De vuxna djuren håller dock ofta till i närheten av lyorna ändå, medan de unga djuren vandrar mer.
Fjällrävens lyor är i allmänhet belägna högt på fjällheden; praktiskt taget alltid ovan björkgränsen. Den grävs ut i sandig, lös mark, ofta nära ett vattendrag. Lyan kan användas år efter år och de förses ständigt med nya gångar och hålor. Lyorna är ofta stora (i genomsnitt 277 m2) och de äldsta och mest använda kan ha uppemot 150 ingångar (i genomsnitt 44). Om det är många fjällrävar i samma område kan den utnyttjas av flera familjer.
När en lya använts många säsonger ger gödningseffekten från rävarnas spillning och matrester en frodig grönska ovanpå lyan, vilket gör att den ”lyser” som en grön fläck i den karga omgivningen.
Under år med måttlig till god födotillgång överlever endast cirka 10 % av ungarna sin första vinter.

Föda
Precis som sin släkting rödräven är fjällräven inte kräsen med maten utan äter allt som är ätbart, som fågelägg och -ungar, insekter, bär, m.m. Överst på matsedeln står dock fjällämmeln och andra smågnagare. Förekomsten av gnagare styr fjällrävarnas fortplantning. Kadaver är en annan mycket viktig födokälla under vintern.

Fjällräven i Sverige
I början av 1900-talet var fjällräven vanlig och vissa gynnsamma år kunde stammen troligen nå toppar på upp till 10 000 individer. Men som för så många andra arter under 1800- och 1900-talet ledde en mycket intensivt jakt till att stammen minskade och år 1928 fanns så få djur kvar att den fridlystes. Även om jakten var den huvudsakliga anledningen till fjällrävarnas minskning så bidrog förmodligen även utläggning av gift tänkt till de stora rovdjuren också till minskningen.
Trots fredningen har fjällrävsstammen aldrig återhämtat sig. Populationstrenden för fjällräven är nu stabil men på en mycket låg nivå. Antalet födda valpar varierar kraftigt från år till år och är mycket beroende av tillgången på gnagare.
Fjällräven finns i kalfjällsområdet ned till Dalafjällen, men är numera koncentrerad till delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Genetiska analyser visar på en uppdelning av stammen i Skandinavien i fyra delgrupper med begränsad spridning mellan områdena.
Idag finns tre tydliga hot mot fjällräven. Låg födotillgång är en av dem. De regelbundna smågnagartoppar om 3-5 år är mycket viktiga för fjällräv, men de har ofta uteblivit vilket påverkar antalet födda valpar kraftigt. Rödrävens expansion i fjällområdena är ett annat hot. Rödräven är en konkurrent om lyor och revir, och de dödar också fjällrävsvalpar (till viss del även vuxna fjällrävar). De kan dessutom sprida sjukdomar, tex rävskabb. Rävskabb drabbade flera fjällrävar i Västerbotten under 2013-14.
Det tredje hotet är den låga populationsstorleken och uppdelning av populationen. Ett lågt antal individer utspridda över ett stort område ökar risken, bl.a. genom svårigheter att hitta en partner vid parningstid och innebär en hög risk för lokala utdöenden genom slumpmässiga händelser. Dessutom medför den låga tätheten en ökad risk för inavel och fragmentering. Vissa studier tyder på att inavel har resulterat i en minskad överlevnad för fjällrävsvalpar.

Läs mer om våra djur